Stillasittande livsstilar hos ungdomar har uppmärksammats mycket i media den senaste tiden. Bl a Folkhälsoinstitutets Sifoundersökning som visade att unga personer rapporterar allra mest tid i stillasittande, samt Finn Rasmussens studie om stillasittande, muskelsvaghet och ohälsa.
Att stillasittande är farligt har vi vetat ganska länge. Men att stillasittande är en oberoende riskfaktor för ohälsa är ganska nytt. Det vill säga, att långvarigt stillasittande är en risk för hälsan även om man rör sig mycket fysiskt och kanske är normalviktigt. När det gäller det vetenskapliga sambandet mellan stillasittande och ohälsa är barn och ungdomar den grupp som undersökts allra mest. Det är där vetenskapen har bäst på fötterna för tillfället. En systematisk översikt av Tremblay et al (2011) baserad på 232 studier och nästan 1 miljon deltagare har konstaterat att det finns ett starkt vetenskapligt stöd för ett samband mellan tv-tittande mer än 2 tim/dag och en lång rad ohälsofaktorer. Barn och ungdomar som tittade på tv mer än 2 tim/dag hade ökad risk för övervikt och fetma, lägre kondition, lägre självkänsla, sämre socialt beteende och sämre skolprestationer, oberoende av kända riskfaktorer. Positivt var att studier som försökte minska tid i stillasittande var effektiva och nådde kliniskt meningsfulla resultat. Barn och ungdomar som minskade sitt stillasittande under studiens gång minskade sitt BMI med i genomsnitt 0.81.
Så det går således att minska ungdomars tid i långvarigt stillasittande (i detta fall vad gäller tv-tittande) och uppnå viktiga hälsoeffekter. Detta är positivt ur ett folkhälsoperspektiv.
Hos vuxna finns det inte lika klar evidens. Min rapport om stillasittande och ohälsa hos vuxna från oktober i år (2012) visade att långvarigt stillasittande ökar risken för dödlighet (hjärt-kärl och total) samt för att insjukna i hjärt-kärlsjukdomar och cancer i livmoderslemhinnan (endometriell). Däremot var det ont om interventioner för att minska tid i stillasittande, vilket gör att vår kunskap på området är bristfällig. Går det genom insatser på olika nivåer minska människors långvariga stillasittande? Only time will tell!