Minskad rörelsefrihet för barn

Utomhusvistelse, cykling utan övervakande föräldrar i släptåg och kompisutflykter i grannskapet var självklara och regelbundna inslag i min barndom. Det finns antagligen inte en enda meter offentlig mark i området (och en del privat mark…) där jag växte upp som jag och mina kompisar inte undersökte: grusgropen, Borsöknasjön, den bostadsnära skogen, lekplatserna, bäcken, idrottsplatsen, kiosken, de stora gräsytorna med goda möjligheter till vidlyftiga lekar och spontanidrott, osv. Även rörelsefriheten för mindre barn var bra i mitt område: Som fyraåring drog jag iväg på min trehjuling till farmor och farfar – en sträcka på drygt 3 km. Resan var visserligen inte förankrad med mina föräldrar, men jag minns fortfarande min fasta tro på att resan var möjlig och att färdvägen var tillräckligt säker och trygg (ljuga kunde man också; när farmor frågade var mamma höll hus sa jag att mamma inte kom fram med barnvagnen). Till skolan gällde buss i kombination med promenad eller så promenerade eller cyklade man hela resan. Bilskjuts var ovanligt.

Jag växte upp i en tid då 9 av 10 barn och ungdomar i Sverige gick eller cyklade till skolan, där det mesta man behövde fanns inom gång- eller cykelavstånd från hemmet och där spontanidrotten var mycket vanlig. Mediekonsumtionen var betydligt lägre och barnprogrammen sändes högst en halvtimme mellan typ 18.00 – 18.30. Man kan lätt få intrycket av att det jag beskriver var under ”Hedenhös tid”, men jag är uppvuxen på slutet av 70-talet och under 80-talet. Det var en slags brytpunkt mellan det gamla samhället och det nya. Visserligen hade de flesta familjer en bil, dataspelen hade gjort sitt första trevande intåg och idrottsföreningen var områdets självklara mittpunkt. Men rörelsefriheten för barn var mycket högre än för dagens barn, biltrafiken var inte lika omfattande och föräldrar hade ännu inte drabbats av ”den stora oron”.

I dagens samhälle är det under 60 % av barn och ungdomar som går eller cyklar till skolan, bilskjutsandet har ökat, spontanidrotten har minskat (även om skateboard och andra aktiviteter har gjort att spontanidrotten fått ett uppsving igen) och människor har generellt fått längre avstånd till service, utbud och andra målpunkter vilket har gynnat bilen som färdmedel. Barns spontanidrott har i mångt och mycket ersatts av den organiserade idrotten. Utomhusvistelse har minskat. Undersökningar visar att dagens barn inte ”upptäcker” lika många platser som förr i tiden och barnen är betydligt äldre när de första gången släpps iväg för att exempelvis åka kollektivt, besöka centrum och andra bostadsområden än sitt eget.

Den ”utveckling” som inträffat i ”mitt” barndomsområde är kännetecknande för många andra städer och orter i landet; Den lokala mataffären stängde när folk började ta bilen för att handla i andra butiker närmare centrum; Öppnandet av Södermanlands största shoppingkomplex 3-5 km från området gjorde sedan att biltrafiken ökade ytterligare; En utbyggnad av bostadsområdet på 2000-talet genomfördes utan att kommunen på allvar planerade för ökat behov av platser för lek och rekreation, utan att anlägga cykelbanor ut från området, utan att anlägga en lokal förskola osv., vilket har lett till ytterligare ökat bilberoende.

Denna utveckling i Sverige har haft uppenbara negativa konsekvenser för barns aktivitetsvanor, även om de detaljerade forskningsbevisen är bristfälliga eftersom det saknas studier som mätt förändringar i fysisk aktivitet och den totala energiförbrukningen över tid bland barn och ungdomar.

Johan Faskunger

Del av text till artikel i tidsskriften FLOW (Nov 2009):

Inga kommentarer

Kommentera

Din e-postadress publiceras inte.Obligatoriska fält är markerade med *