Under 2012 kom en alarmerande ny studie från högt ansedda tidsskriften The Lancet (Lee et al, 2012) om samhällsbördan med otillräcklig fysisk aktivitet och stillasittande livsstilar: 5,3 miljoner dödsfall i världen varje år orsakas av otillräcklig fysisk aktivitet och stillasittande livsstilar. Detta motsvarar 9 % av de 57 miljoner dödsfall under året i världen, och innebär nästan en fördubbling av samhällsbördan jämfört med tidigare statistik från WHO. Studien beräknade vidare att våra rörelsemönster orsakar 10 % av alla fall av tjocktarms- och bröstcancer, 6 % av hjärt- och kärlsjukdomar och 7 % av typ 2 diabetes. Om otillräcklig fysisk aktivitet skulle minskas med 10 % i befolkningen skulle 533 000 dödsfall undvikas (förtida död). Motsvarande antal om minskningen vore 25 % uppgår till hela 1,3 miljoner. Detta kostar samhällen enorma belopp i förtida död, sjukdom och lidande.
Det finns idag goda vetenskapliga belägg för att det går att främja fysisk aktivitet genom riktade insatser mot individer och grupper, och genom samhällsplanering för att påverka i samhället i stort. Dessutom finns det lovande evidens för att insatserna är kostnadseffektiva och samhällsekonomiskt lönsamma. Att bygga en gång- och cykelbana och nya naturstigar och slingor, exempelvis, har visat sig vara mycket kostnadseffektiva investeringar med ett förhållande mellan kostnad och nytta på 1:11. Hälsofrämjande insatser och program inom hälso- och sjukvården, på arbetsplatsen, i skolan, att förändra den byggda miljön i tätorter, att satsa på gång- och cykeltrafik, att främja trappanvändande genom trappdekaler, med mera, är exempel på kostnadseffektiva lösningar för ökad fysisk aktivitet.
Den stora naturliga följdfrågan blir då: Varför har vi inte kommit längre i att arbeta hälsofrämjande på skolor, arbetsplatser och inom hälso- och sjukvården? Varför har vi inte kommit längre i arbetet med att ställa om samhället mot hållbara transporter, att skapa rörelsevänliga och trygga bostadsområden och tätorter, och drivit igenom politiska beslut som innebär att det hälsosamma och fysiskt aktiva valet blir det enkla valet för människor? Det är mycket positiv retorik kring dessa frågor, men den politiska handlingen och resurstilldelningen är fortfarande blygsam. Graden av policy är fortfarande bristfällig (regler, program, handlingsplaner etc).
En viktig politisk aspekt i detta är troligtvis att man inte vill eller vågar stöta sig mot intressen som skulle kunna skadas om man gick ”all in”, trots att man är positiv till bättre förutsättningar till fysisk aktivitet per se. För att ta ett exempel: Alla verkar vara positiva till att öka och förbättra för cyklingen. Men forskningen visar att man även måste arbeta för att motverka massbilismen för att lyckas bra med cykelarbetet och öka cyklingens andel av transportarbetet markant. Att motverka massbilismen är det långt färre aktörer som är beredda att göra…
Studien i the Lancet:
Lee et al (2012) Effect of physical inactivity on major non-communicable diseases worldwide: an analysis of burden of disease and life expectancy. The Lancet, Volume 380, Issue 9838, Pages 219-229