Dagens samhälle med hög andel skrivbordsjobb, massbilism och stor mediekonsumtion har bidragit till att många människor har stillasittande livsstilar. Fysisk aktivitet och motion har generellt ”förflyttats” till fritidens domän från att tidigare ha varit naturliga inslag i vardagen, genom fysiska transporter och arbetsuppgifter. Det finns idag många som är mycket aktiva i olika motions- och idrottsaktiviteter på sin fritid, men också många som är inaktiva. Orsakerna till inaktivitet är flera och de negativa effekterna likaså. Vad vi dock kan slå fast är att en hel del av orsakerna kan kopplas till hur städer och samhällen är planerade.
Glädjande nog finns det mycket som samhället kan göra för att främja fysisk aktivitet på lika villkor. En effektiv åtgärd handlar om att kommunerna kan öka tillgång, tillgänglighet och användbarhet av anläggningar och miljöer för fysisk aktivitet och motion i lokalsamhället. Forskning visar att människor som i sitt bostadsområde har god tillgänglighet till motionsanläggningar och friluftsområden är mer fysiskt aktiva, mår bättre och har lägre risk för att utveckla övervikt och fetma än människor som har låg tillgänglighet till sådana anläggningar. En utmaning inom planeringen är att skapa ett anläggningsutbud som attraherar hela befolkningen och som passar många olika gruppers behov och intressen oavsett kön, ålder, funktionalitet, socioekonomisk status och etnisk bakgrund. Flexibilitet och nytänkande får gärna vara nyckelord men fokus bör ligga på de allra vanligaste aktiviteterna såsom promenad, jogging, cykling, skidåkning, styrketräning och bollspel. Anläggningarna bör heller inte vara direkt knutna till en viss idrottsförening. Vi kallar dessa anläggningar för spontanidrottsplatser – ett begrepp som ska tolkas i vid bemärkelse.
Spontanidrottsplatser i attraktiva lägen har mycket hög potential att främja fysisk aktivitet och folkhälsa samt bidra till ett myllrande stadsliv och stimulera möten mellan människor och grupper i samhället. Det här är anläggningar som är eftertraktade av väldigt många invånare, t o m av människor som idag inte är särskilt fysiskt aktiva! Flera bostadsföretag har förstått spontanidrottsplatsernas värde för invånarna i bostadsområdet.
Man kan tycka att spontanidrottsplatser borde vara av högsta prioritet och intresse för kommunerna. Det finns dock ett antal trender i samhället som har motverkat en utveckling i den riktningen. En trend under lång tid har varit en ganska ensidig fokusering på att bygga anläggningar som möter tävlingsidrottens behov och regelverk. En annan trend är byggandet av ”skrytbyggen” t ex i form av dyra evenemangsarenor, medan enklare anläggningar och många friluftsområden har missköts och hamnat i skymundan. Vidare har många centralt belägna anläggningar flyttats eller försvunnit när kommunerna förtätar städerna. På många håll har man flyttat anläggningar till separata idrottsområden för att minska kostnaderna för drift och underhåll. Konsekvensen är inte bara att många boende får sämre tillgänglighet till spontanidrott och att människor tvingas in i bilberoende strukturer, utan även att man utarmar de centrala delarna av staden på mötesplatser. Långt ifrån alla av dagens anläggningar är öppna för allmänheten eller har attraherat de grupper i samhället som behöver öka sin fysiska aktivitet och motion. Därmed är det viktigt att i samhällsplaneringen fundera över hur man genom att utveckla anläggningar kan inspirera fler att röra på sig. Städer växer såväl ”inåt” (förtätning) som ”utåt” (stadsutbredning), vilket ofta innebär att bostadsnära natur och andra miljöer lämpliga för spontanidrott försvinner eller naggas i kanten. När så är fallet måste fantasin öka när det gäller att hitta nya lösningar. Parker och idrottsanläggningar på tak till exempel! I Sverige har vi än så länge varit mycket traditionella i vår syn på anläggningar och aktivitetsplatser – styrda av föreningsidrottens behov.
Anläggandet av så kallade näridrottsplatser i boendemiljö, som hittills framförallt vänt sig till barn och ungdomar, är ett exempel på en spontanidrottsplats. Vi vill emellertid påpeka att en stor andel av de näridrottsplatser som byggts attraherat killar (som använder dem till att uteslutande spela fotboll trots att tanken var att även andra aktiviteter skulle äga rum) i mycket högre utsträckning än tjejer. En fråga är alltså hur också tjejer kan lockas och beredas plats på befintliga anläggningar och hur den framtida planeringen kan finna lösningar som attraherar tjejer. En annan, ofta förbisedd, fråga är hur man kan planera och bygga för att förbättra förutsättningarna även för vuxnas spontanidrott och motion. Och komplettera existerande anläggningar för att underlätta spontanidrott. Och fundera över var vuxna befinner sig och när de gör det. Kanske ska spontanidrottsytor även planeras i anslutning till arbetsplatser?
Spontanidrotten borde och skulle kunna få en mer framträdande roll i stadslivet och få bättre förutsättningar att komplettera idrottsrörelsens viktiga insatser för folkhälsan. Spontanidrottens perspektiv och behov behöver integreras i planeringen på ett tidigt stadium. Frågan om anläggningar för spontanidrott får inte ”fastna” vid hur man kan förbättra barnens förutsättningar till lek och rörelse. Barnens behov och villkor är självfallet mycket viktiga, men det får inte leda till att vuxnas behov av anläggningar för spontanidrott aldrig uppmärksammas eller prioriteras. Det behövs en konstruktiv debatt kring allmänhetens behov av nära, tillgängliga och användbara anläggningar och platser för spontanidrott. Det skulle vara en viktig pusselbit i arbetet för bättre folkhälsa och bättre sammanhållen byggd miljö samt en social katalysator för ökad integration, stärkta sociala relationer, mer hållbara transporter och mycket annat.
Johan Faskunger
Fil dr Fysisk aktivitet & folkhälsa
ProActivity AB
Karin Book
Universitetslektor i idrottsvetenskap, fil dr i kulturgeografi
Malmö högskola