(artikel publicerad på Svenska friidrottsförbundets sajt, friidrott.se, i december 2018
Alla skriver säkert under på att alla människor ska ha goda förutsättningar att ägna sig åt friidrott om man har det intresset – som aktiv, tränare eller ledare. Alla ska ha samma chanser att upptäcka tjusningen med friidrott oavsett bakgrund och livsvillkor. Så är tyvärr inte fallet idag, emellertid. Denna text handlar om jämlikhet inom friidrotten, eller mer specifikt, att alla borde ha samma villkor för att hitta och engagera sig inom friidrotten.
Friidrottens stora potential
Såväl idrottsrörelsen som samhället i stort har mycket att vinna på att fler individer och grupper blir engagerade i en sådan fantastisk idrott och motionsform som friidrott utgör: Friidrotten är relativt billig och enkel att organisera på barn- och ungdomsnivå, det är en av få jämställda idrotter i Sverige överhuvudtaget (nästan 50-50 mellan könen), många av grenarna går bevisligen att utöva högt upp i åldrarna och en träningsgrupp kan bestå av allt från nybörjare, via motionärer med låg ambitionsnivå till elitsatsande individer. Kan. Jag säger inte att det alltid är så, men många exempel finns på detta runtom i landet, vilket bidrar till en viss mångfald. Att friidrotten kan attrahera äldre är viktigt då forskning visar att de allra största samhällsvinsterna uppstår när medelålders och äldre är regelbundet aktiva (Faskunger & Sjöblom, 2017). ”Våra” anläggningar uppskattas och används dessutom av många personer och grupper, även utanför den organiserade friidrotten, samt av skolor.
Ökad jämlikhet har många fördelar
Samhällsfördelar med ökad jämlikhet till att idrotta kan handla om ökad delaktighet, förbättrad folkhälsa, meningsfullare fritid och ett mer livaktigt föreningsliv. Idrottsfördelar med ökad jämlikhet till att idrotta kan vara ökad mångfald, att friidrotten blir en större idrott medlemsmässigt, att fler fortsätter längre upp i åldrarna och att fler skapar ett livslångt intresse för idrott och rörelse. Bredare bas borde självklart även leda till att tävlings- och elitverksamheten blir bättre och fler ädla friidrottsmedaljer i framtiden. I alla fall i teorin.
Friidrotten inte bättre än andra idrotter
Men hur står det till med jämlikheten inom svensk friidrott? Detta är en intressant, nödvändig och väldigt aktuell fråga. Det går givetvis inte att ge ett rättvist och heltäckande svar på en sådan bred och komplicerad fråga, men klart är att 2019 är ett år med jämlikhet i fokus inom idrotten. Regeringen har nämligen uppdragit åt Centrum för idrottsforskning att undersöka hur jämlik idrotten är i Sverige, med speciell fokusering på socioekonomiskt utsatta områden eftersom forskning visar att idrottsdeltagande är betydligt ovanligare hos grupper med låg utbildning och låg inkomst jämfört med hos grupper med högre utbildning och god inkomst. Detta vill jag sätta fingret på i relation till vår idrott – friidrotten. För vi – om vi ska vara brutalt ärliga – är lika dåliga som andra idrotter på att sälja in ”vår produkt” till de grupper som inte deltar i någon högre utsträckning idag. Den största potentialen för friidrotten att öka antalet utövare är att nå grupper som är kraftigt underrepresenterade idag, exempelvis arbetarklass, etniska minoriteter och invånare i bostadsområden i förorter som domineras av flerfamiljsbostäder. Friidrotten når idag betydligt fler barn och ungdomar från villa- och radhuskvarter, jämfört med barn och ungdomar från förortens hyreslägenheter, om man generaliserar och målar med den breda penseln.
Friidrottens struktur och koncentration ett hinder
Denna skevhet beror naturligtvis inte på att barn från socioekonomiskt utsatta områden är mindre intresserade av friidrott än villabarnen. Nej, det handlar snarare om att de har sämre tillgång till friidrottsverksamhet och längre avstånd till lämpliga anläggningar. Friidrotten finns idag på platser där det ideella engagemanget till idrott är störst, det vill säga, där medelklassen bor och verkar. Friidrottsanläggningarna har med tiden främst kommit att koncentreras till platser där friidrott bedrivs i organiserad form. En stor majoritet av tränarna inom friidrotten är föräldrar till de aktiva barnen. Så både barn och vuxna från våra invånartäta förorter till större städer har svårare att hitta in i friidrotten än andra grupper. Höga medlemsavgifter hos många befintliga föreningar underlättar inte heller situationen. Hur många talanger går inte friidrotten miste om på grund av denna snedfördelning?
Geografisk närhet avgörande
Jag inser att jag med denna text kastar ganska hårda spjut i eget radhus eftersom vi i Tullinge friidrott till 99,5 procent når barn från villa- och radhuskvarter i just Tullinge, nästan inga barn i verksamheten har hittat hit från norra Botkyrka – Hallunda, Fittja, Alby eller Norsborg – trots låga medlemsavgifter. Och det är inte så svårt att förstå varför: Det är förenligt med en ganska lång och krånglig resa för att ta sig hit! Socioekonomiskt utsatta områden är ofta inte bara segregerade socioekonomiskt, de är minst lika segregerade geografiskt vilket ökar avstånden till idrottsutbudet. Samtidigt består vår ledarstab av föräldrar, vi är en liten förening och vi har inte resurser att engagera oss i ett helt nytt område på ideell basis. Även om vi gärna skulle vilja!
Det bor ju 40 000 invånare i Norra Botkyrka och nästan ingen håller på med friidrott, så snacka om potential att engagera medlemmar! Vår granne i kommunen, IFK Tumba friidrott, har en liknande situation. Norra Botkyrka är långt ifrån det enda ”friidrottsöde” området i Stockholm. Vårberg-Skärholmen (30 000 invånare), Tensta-Rinkeby-Kista-Husby (50 000 invånare) är andra exempel där det i praktiken saknas verksamhet. Situationen är densamma i våra andra större städer. Även på mindre orter/i glesbygdskommuner finns områden med långa avstånd till ett fungerande friidrottsutbud. Min dotters kusiner ”från landet”, exempelvis, är väldigt intresserade av friidrott, men friidrottsverksamheten är koncentrerad till den större tätorten över 20 km bort. Ingen verksamhet alls är utlokaliserad till de omkringliggande orterna, trots goda förutsättningar för enklare verksamhet åtminstone upp till 10-12 års ålder. Detta gör att de inte har någon reell möjlighet att delta, vilket är en förlust för såväl barn, friidrotten och samhället naturligtvis. Min dotter bor 1 km från friidrottsverksamheten och är friidrottare och jag är tränare/ledare. Kusinerna har 20 km till närmaste verksamhet och är inte friidrottare trots att de gärna skulle vilja vara!
Tänk nytt och gör skillnad
Jag är övertygad om att situationen är densamma för i stort sett alla friidrottsföreningar i Sverige, nämligen att alla engagerade ledare är fullt upptagna med att hålla verksamheten vid liv som den är och man fokuserar vidare på att nå barn från samma områden som tidigare. Träningsgrupperna är fulla, åtminstone upp till 11-12 års ålder. Sedan slutar många och föreningarnas verksamhet blir mer tävlingsinriktad. Statistik från Centrum för Idrottsforskning visar att idrottsdeltagandet ”peakar” i omfattning vid 11-års ålder för att sedan minska. Hur ska en orka expandera och förändra verksamheten? Hur orka etablera sig i ett nytt område? Det är inte lätt! Men det går att tänka nytt och det går att göra skillnad, det är jag övertygad om!
Har vi råd att inte öka jämlikheten?
Detta är naturligtvis inte endast en fråga för friidrotten att ta itu med – jämlikhet är en av de viktigaste idrottspolitiska frågorna någonsin för att minska skillnaderna i hälsa och idrottsdeltagandet mellan grupper. Kommuner och andra aktörer måste skapa incitament för att friidrotten får en möjlighet att nå ut till nya grupper och nya bostadsområden/orter. Men då måste friidrotten också visa att det finns en vilja åt det hållet. Det kommer inte ske per automatik.
Friidrotten har två utmaningar: Dels behöver vi underlätta för befintliga föreningar att etablera sig i nya områden, dels behöver vi uppmuntra uppstartandet av helt nya föreningar. Oavsett vad som är lämpligt på den specifika orten, behöver friidrotten bli bättre på att få politiker, beslutsfattare och andra aktörer att förstå den potential friidrotten har för att bidra till en lösning inom många olika viktiga samhälls- och folkhälsoområden.
Att bygga små och enkla friidrottsanläggningar vid förskolor och skolor, och som en förening kan använda på fritiden, är en relativt billig och effektiv basal åtgärd för en kommun. Det är Tullinge friidrott / Botkyrka kommun ett bra exempel på. Verksamhet kan blomstra trots att ingen 400 meters rundbana finns.
Men utöver anläggningar krävs sannolikt externa (från friidrotten sett) medel för att åstadkomma en stabil och attraktiv verksamhet och för att främja ett lokalt ideellt engagemang. Min erfarenhet är att det ofta finns medel att söka från kommunen, fonder/stiftelser, banker/försäkringsbolag, ibland från distriktsidrotten, osv, men att (fri)idrotten inte alltid känner till vilka möjligheter som finns utöver Idrottslyftet. Via kommuner finns ofta även möjligheter att involvera lokal arbetskraft.
Om friidrotten inte gör någonting alls kommer privata aktörer att göra det i framtiden. Privata aktörer kommer sannolikt innebära högre kostnader för individen och ofta ganska sporadiska erbjudanden (t ex 10 gånger a 2000 kr) jämfört med den året-runt produkt friidrotten kan erbjuda idag. Det kanske inte kommer dröja särskilt länge innan politiker och lokala beslutsfattare sätter fingret på denna ömma jämlikhetspunkt för idrotten och friidrotten och börjar ställa högre krav innan de trycker på den ekonomiska stödknappen.
Min fråga till dig är därför om vi har råd att inte ägna oss åt att förbättra jämlikheten inom friidrotten?
I morgon kan vara för sent.
Johan Faskunger
Tullinge friidrott och fil dr Fysisk aktivitet och folkhälsa