Promenadstråk i grannskapet är mycket viktiga för att främja och stödja människors liv och rörelse, och därmed viktiga för folkhälsan. Trots ”aerobicsvågen” och fokus på andra former av inomhusträning i dagens samhälle är närliggande promenadstråk de vanligaste platserna för allmänhetens motion. Promenad är den absolut vanligaste formen av fysisk aktivitet i Sverige – dessutom en hållbar och miljövänlig form av transport. Promenad ingår dessutom i nästan alla former av transport; till och från bussen och tåget; från bilparkeringen, osv. Om invånare promenerar mycket tenderar tryggheten att öka i området och promenadstråk bidrar till en attraktivare stad/ort. Forskning visar att stråken är kostnadseffektiva, dvs, samhället får tillbaka fler kronor än vad de kostar att bygga och underhålla stråken. ”Intäkterna” handlar bl a om minskade kostnader för hälso- och sjukvården, ökad produktivitet i arbetslivet och minskad sjukfrånvaro. Många kartläggningar och undersökningar visar emellertid att infrastrukturen för promenad och gång fortfarande är undermålig och uppvisar stora brister i t ex skyltning, underhåll, genhet och kommunal budget. Promenadstråk hamnar ofta i skymundan för allt fokus på infrastrukturen för cykling och cykelsatsningar (för att inte tala om satsningarna på bilar och kollektivtrafik). Det är därför dags att kommunerna högprioriterar att bygga ut och förnya promenadstråk i grannskapet.
När jag här talar om promenadstråk menar jag stråk i en ganska vid bemärkelse – allt från småstigar i skogen till stora promenadstråk i centrum. Jämfört med bilvägnätet: Bilvägars standard kan delas in i ett hierarkiskt nät beroende på standard och funktion, från lokalgator med låg hastighet (men är hastigheten låg nog, det är frågan?), via tillfartsvägar och ringleder till motorvägar med hög standard och höga hastigheter på fordonen. Promenadstråk har ett liknande nät där de ”minsta” stråken har låg framkomlighet och låga flöden och de ”största” har hög framkomlighet och höga flöden. Alla stråk är viktiga att uppmärksamma:
– Naturstigar över ”stock och sten” i skogen (oanlagda)
– Grusade stråk i skog eller park (anlagda)
– Elljusspår och grusade gång- och cykelbanor med belysning i naturmiljö
– Trottoarer och gång- och cykelbanor i bostadsområden (asfalterade)
– Gång- och cykelbanor mellan bostadsområden eller in till stadscentrum
– Gågator och andra större urbana promenadstråk (inklusive inomhusstråk)
– Regionala stråk (inklusive vandringsleder)
Problemet med naturstigar och grusade stråk i skogen är att kommunerna knappt verkar veta att de överhuvudtaget existerar. Faller ett träd över stigen får trädet ligga där tills det ruttnar eller någon brukare tar sågen i egna händer. Här finns behov av kartläggningar för att öka kunskapen om stråkens existens, värde och användande. Vid nybyggnation är det inte ovanligt att nya tomter helt skär av befintliga stigar och stråk. Skyltning och information om dessa stigar och stråk saknas ofta. Detta påverkar sammantaget den allmänna tillgängligheten och kan göra att människor aldrig upptäcker sin närnatur eller slutar använda en skog eller grönområde pga bristande framkomlighet.
Många elljusspår är i dåligt skick. Spåren är generellt mycket populära och används för många olika aktiviteter av många olika grupper och brukare. Spåren byggdes ut på 70-talet då i genomsnitt två spår om dagen byggdes i Sverige! I dag står många spår och förfaller. Gallring, breddning, bättre underlag, skyltning och information, samt belysning, är exempel på vanliga förbättringsbehov. Forskning visar att det är viktigt att elljusspår och andra motionsspår finns nära där människor bor och verkar. Om avståndet är för långt från bostadsadressen sjunker användandet av spåret. Folkhälsomyndigheten (tidigare Folkhälsoinstitutet) rekommenderar att avståndet (det faktiska gångavståndet) till ett elljusspår inte bör vara mer än 2,5 km från bostadsadressen. Om avståndet är längre finns kommunal anledning att granska förutsättningarna till att bygga nya spår, eller genomföra insatser som förbättrar tillgängligheten till befintliga spår.
Bristen på underhåll av trottoarer och gång- och cykelbanor har uppmärksammats mycket. Vissa kommuner har blivit bättre på att sköta om sina trottoarer och gångbanor, men sammantaget finns stora brister kvar, t ex vad gäller snöröjning och isbekämpning vintertid. Andra irritationsmoment är att det ofta tar lång tid för väghållaren att laga hål och ojämnheter i underlaget, och att skyltningen för fotgängare är bristfällig. Skyltar för biltrafiken är oftast inte hjälpsam för fotgängarens navigering.
En annan vanlig källa till irritation och brist i gånginfrastrukturen brukar uppstå när fotgängaren korsar en kommungräns. Samarbetet mellan kommuner har varit notoriskt dåligt när det gäller infrastruktur och underhåll av gång- och cykelbanor som korsar kommungränserna. Det finns flera fall i Sverige där en gång- och cykelbana möts av en lerig åker vid kommungränsen… Snövallar vid kommungränsen är inte heller ovanliga… Här behövs ett tätare samarbete mellan kommuner, speciellt på orter där bebyggelse finns nära kommungränsen och där det finns anledning att tro att många invånare korsar kommungränsen till fots eller via cykel (varför inte räkna flödena förresten?).
Det finns flera positiva företeelser och trender för fotgängaren i städer. För det första har det blivit rumsrent för politiker och beslutsfattare (och tjänstemän) att faktiskt prioritera fotgängare och cyklister över privatbilismen och att kanske t o m ta vägyta från bilar och anlägga gång- och cykelväginfrastruktur. För det andra har andelen dödade trafikanter minskat kraftigt de senaste åren i svenska städer, vilket kan tillskrivas lägre skyltad hastighet, fler hastighetsdämpande åtgärder (framförallt) och fler fotgängare och cyklister i trafiken (vilket får motorfordon att köra långsammare och fenomenet som kallas ”safety in numbers”). I städerna finns det dock ett gediget arbete kvar att genomföra för att öka fotgängarnas framkomlighet och underlätta navigering och skyltning i stadsrummet. Behovet av cykelparkering är också stort.
Promenadstråk är, sammanfattningsvis, en viktig pusselbit i att förvandla våra städer och orter till mer hållbara och hälsosamma platser att bo, arbeta, motionera och transportera sig i. Det är dags för en nationell samling där fotgängaren står i centrum!