Allt fler barn blir stillasittande med konsekvenser för deras hälsa. Samhällets beslutsfattare har försummat uppgiften att främja den fysiska aktiviteten bland unga. En mer barnvänlig planering av samhället måste till för att vända utvecklingen, skriver Folkhälsoinstitutet med anledning av en konferens idag.
Regelbunden fysisk aktivitet är mycket viktig för barns hälsa och utveckling – såväl fysisk som psykisk och social. Men mycket tyder på att utvecklingen går åt fel håll. Den fysiska aktiviteten minskar hos barn och stillasittande aktiviteter ökar – en situation som riskerar att leda till en ökning av kroniska sjukdomar som diabetes, cancer, hjärt-kärlsjukdom och övervikt.
I vårt samhälle finns idag både förutsättningar och hinder för barns rörelsefrihet:
Lekplatser och skolgårdar är viktiga för barns lek och fysiska aktivitet, men många är i behov av upprustning och utveckling för att främja fysisk aktivitet.
Barns rörelsefrihet är begränsad i många bostadsområden på grund av hög trafikvolym och höga hastigheter. I allt ”tätare” städer riskerar barnvänliga ytor mellan bebyggelse att försvinna. Exploatering av närliggande grönområden är särskilt allvarlig eftersom forskning visar att den är mycket viktig för folkhälsan och fysisk aktivitet. Det drabbar särskilt barn som har svårare att röra sig längre sträckor för lek och utomhusvistelse. Vägverkets återkommande undersökning om barns skolvägar visar att föräldrar upplever att barns aktiva transporter till en rad olika målpunkter har blivit otryggare, exempelvis till grönområden, lekplatser, lekkamrater, fritidshem och idrottsplatser.
Färre går och cyklar till skolan
Att själv kunna färdas till skolan är ett exempel på barns vardagliga fysiska aktivitet. Politiskt uppsatta mål säger att transporten till skolan är viktig för att motverka bristen på motion och att andelen barn som kan ta sig till skolan på egen hand ska öka. Men allt färre går eller cyklar till skolan, från över 90 procent på 1970-talet till under 80 procent på 1990-talet. I Vägverkets undersökning 2006 var motsvarande andel endast 58 procent! Och alltfler anser att vägen till skolan är otrygg. Resultatet blir att bilskjutsandet ökar. Och det leder ofta till en negativ spiral där fler och fler föräldrar uppfattar skolvägen som otrygg och känner sig tvingade att göra på samma sätt.
Forskning visar att man markant kan öka andelen barn som går eller cyklar till skolan med förbättringar i den byggda miljön. Stadsplaneringen har därför viktiga utmaningar i att kartlägga behovet av hastighetsdämpande åtgärder för motorfordon, att öka antalet vägar för gång- och cykeltrafik, med mera, för att säkra barns skolvägar. Metoder finns och används framgångsrikt i delar av landet.
Vårda de fysiska miljöerna!
Planering och förvaltning av städer och tätorter måste fokusera på att tillåta och göra det möjligt för barn och unga att själva orientera sig och använda sin omgivning. Det finns behov av särskilt ordnade platser för barn och unga, men barns rörelsefrihet i stadens och tätortens övriga utemiljöer måste förbättras, inte minst med tanke på barns rätt till hela det offentliga rummet enligt Barnkonventionen. Många forskare anser att städer och tätorter gradvis tappar sin funktion som social mötesplats. Barn, äldre och socioekonomiskt svaga riskerar att drabbas särskilt hårt. Här krävs krafttag av kommunerna för att förenkla ett aktivt liv genom ”aktiv samhällsplanering”.
Barns bristande rörelse är ett vuxenproblem
Det finns de som skyller allt på barnen själva – barnen spelar dataspel, sitter hemma och hänger, vill inte gå ut, är lata, och så vidare. Men det är att göra det lätt för sig. Barns rörelsefrihet har begränsats de senaste årtiondena mycket på grund av hinder i samhället. Exempel är ökad biltrafik, höga hastigheter och större avstånd till utbud och service. Problemen är orsakade av vuxna och är därför också ett problem för vuxna och samhällsplanerare.
Idrottsrörelsen och övrigt föreningsliv gör stora insatser för barns rörelse, men det är otillräckligt om samhället i övrigt motverkar fysisk aktivitet. Grupper som direkt eller indirekt påverkar barns vardag och förutsättningar till utomhuslek har generellt försummat denna viktiga uppgift. Vad behöver göras för att ”frågan” ska tas på större allvar och få högre prioritet bland beslutsfattare, samhällsplanerare, administratörer och pedagoger?
Debattartikel i Göteborgsposten 2007
Johan Faskunger, fil dr Statens folkhälsoinstitut, Pia Björklid, professor, Lärarhögskolan Stockholm, Ole Reiter, professor, Movium, Sveriges lantbruksuniversitet, Petter Åkerblom, Movium, Sveriges lantbruksuniversitet, Amanda Palmstierna, Naturvårdsverket, Ulrika Åkerlund, Boverket, Lisa Daram, Rådet för arkitektur, form och design, Cecilia Boldemann, Centrum för folkhälsa, Stockholm, Arne Fasth, Vägverket, Mona Hjelm, Riksidrottsförbundet, Maria Taberman, Länsstyrelsen i Östergötland, Fredrika Mårtensson, Sveriges lantbruksuniversitet