http://www.fhi.se/PageFiles/13435/R-2011-28-Den-byggda-miljons-betydelse–fysisk-aktivitet-glesbygd.pdf

Glädjande nog finns det mycket som samhället kan göra för att främja fysisk aktivitet på lika villkor. En effektiv åtgärd handlar om att kommunerna kan öka tillgång, tillgänglighet och användbarhet av anläggningar och miljöer för fysisk aktivitet och motion i lokalsamhället. Forskning visar att människor som i sitt bostadsområde har god tillgänglighet till motionsanläggningar och friluftsområden är mer fysiskt aktiva, mår bättre och har lägre risk för att utveckla övervikt och fetma än människor som har låg tillgänglighet till sådana anläggningar. En utmaning inom planeringen är att skapa ett anläggningsutbud som attraherar hela befolkningen och som passar många olika gruppers behov och intressen oavsett kön, ålder, funktionalitet, socioekonomisk status och etnisk bakgrund. Flexibilitet och nytänkande får gärna vara nyckelord men fokus bör ligga på de allra vanligaste aktiviteterna såsom promenad, jogging, cykling, skidåkning, styrketräning och bollspel. Anläggningarna bör heller inte vara direkt knutna till en viss idrottsförening. Vi kallar dessa anläggningar för spontanidrottsplatser – ett begrepp som ska tolkas i vid bemärkelse.

Spontanidrottsplatser i attraktiva lägen har mycket hög potential att främja fysisk aktivitet och folkhälsa samt bidra till ett myllrande stadsliv och stimulera möten mellan människor och grupper i samhället. Det här är anläggningar som är eftertraktade av väldigt många invånare, t o m av människor som idag inte är särskilt fysiskt aktiva! Flera bostadsföretag har förstått spontanidrottsplatsernas värde för invånarna i bostadsområdet.

Man kan tycka att spontanidrottsplatser borde vara av högsta prioritet och intresse för kommunerna. Det finns dock ett antal trender i samhället som har motverkat en utveckling i den riktningen. En trend under lång tid har varit en ganska ensidig fokusering på att bygga anläggningar som möter tävlingsidrottens behov och regelverk. En annan trend är byggandet av ”skrytbyggen” t ex i form av dyra evenemangsarenor, medan enklare anläggningar och många friluftsområden har missköts och hamnat i skymundan. Vidare har många centralt belägna anläggningar flyttats eller försvunnit när kommunerna förtätar städerna. På många håll har man flyttat anläggningar till separata idrottsområden för att minska kostnaderna för drift och underhåll. Konsekvensen är inte bara att många boende får sämre tillgänglighet till spontanidrott och att människor tvingas in i bilberoende strukturer, utan även att man utarmar de centrala delarna av staden på mötesplatser. Långt ifrån alla av dagens anläggningar är öppna för allmänheten eller har attraherat de grupper i samhället som behöver öka sin fysiska aktivitet och motion. Därmed är det viktigt att i samhällsplaneringen fundera över hur man genom att utveckla anläggningar kan inspirera fler att röra på sig. Städer växer såväl ”inåt” (förtätning) som ”utåt” (stadsutbredning), vilket ofta innebär att bostadsnära natur och andra miljöer lämpliga för spontanidrott försvinner eller naggas i kanten. När så är fallet måste fantasin öka när det gäller att hitta nya lösningar. Parker och idrottsanläggningar på tak till exempel! I Sverige har vi än så länge varit mycket traditionella i vår syn på anläggningar och aktivitetsplatser – styrda av föreningsidrottens behov.

Anläggandet av så kallade näridrottsplatser i boendemiljö, som hittills framförallt vänt sig till barn och ungdomar, är ett exempel på en spontanidrottsplats. Vi vill emellertid påpeka att en stor andel av de näridrottsplatser som byggts attraherat killar (som använder dem till att uteslutande spela fotboll trots att tanken var att även andra aktiviteter skulle äga rum) i mycket högre utsträckning än tjejer. En fråga är alltså hur också tjejer kan lockas och beredas plats på befintliga anläggningar och hur den framtida planeringen kan finna lösningar som attraherar tjejer. En annan, ofta förbisedd, fråga är hur man kan planera och bygga för att förbättra förutsättningarna även för vuxnas spontanidrott och motion. Och komplettera existerande anläggningar för att underlätta spontanidrott. Och fundera över var vuxna befinner sig och när de gör det. Kanske ska spontanidrottsytor även planeras i anslutning till arbetsplatser?

Spontanidrotten borde och skulle kunna få en mer framträdande roll i stadslivet och få bättre förutsättningar att komplettera idrottsrörelsens viktiga insatser för folkhälsan. Spontanidrottens perspektiv och behov behöver integreras i planeringen på ett tidigt stadium. Frågan om anläggningar för spontanidrott får inte ”fastna” vid hur man kan förbättra barnens förutsättningar till lek och rörelse. Barnens behov och villkor är självfallet mycket viktiga, men det får inte leda till att vuxnas behov av anläggningar för spontanidrott aldrig uppmärksammas eller prioriteras. Det behövs en konstruktiv debatt kring allmänhetens behov av nära, tillgängliga och användbara anläggningar och platser för spontanidrott. Det skulle vara en viktig pusselbit i arbetet för bättre folkhälsa och bättre sammanhållen byggd miljö samt en social katalysator för ökad integration, stärkta sociala relationer, mer hållbara transporter och mycket annat.

Johan Faskunger

Fil dr Fysisk aktivitet & folkhälsa

ProActivity AB

Karin Book

Universitetslektor i idrottsvetenskap, fil dr i kulturgeografi

 Malmö högskola

Gotland har stor potential att öka cykelturismen, främja lokal utveckling och förbättra folkhälsan genom satsningar på cykelinfrastruktur. Avstånden mellan orterna och attraktiva områden som badstränder, friluftsområden och andra utflyktsmål som kulturella företeelser och historiska minnesmärken är korta. Gotland är den enda region i Sverige där man kan tala om att cykelturismen är en näringsgren med någorlunda omfattande cykelpaket och cykeluthyrning. 1990 cyklade cirka 20 procent av 350 000 sommargäster och cykelturismen skapade omkring 150 helårsarbeten.

Storbritanniens motsvarighet till svenska SBU har i en systematisk genomgång av forskningen funnit att satsningar på cykelinfrastruktur  i och runtomkring tätorter är samhällsekonomiskt lönsamt: Varje satsad krona ger i snitt 11 kronor tillbaka genom minskad sjukfrånvaro, ökad produktivitet, minskat insjuknande i kroniska sjukdomar och minskad risk för trafikskador. Lönsamheten av cykelleder i landsbygd är beroende på avstånd, typ av terräng eller mark och befolkningsunderlag längs leden.

Att anlägga infrastruktur för cykel kostar pengar – ofta mellan 1-2 miljoner kr per kilometer. Även om cykelleder endast kostar en bråkdel av vad bilvägar kostar (bilvägar kan ibland kosta 1 miljon kr per meter), är det viktigt att skattemedlen används förnuftigt och effektivt. För att höja kostnadseffektiviteten är det viktigt att de bilfria cykellederna planeras och anläggs för att passa många former av cykling, bland annat cykelsemester, enstaka dagsutflykter av cykling på semester, regelbunden arbetspendling och motionsutövning. Cykellederna bör därför passera genom eller nära några av de största tätorterna. Ett exempel vore att skapa en led som binder samman Fårösund, Kappelshamn, Lärbro och Slite vilka alla ligger inom rimligt cykelavstånd från varandra.

Europas mest besökta cykelled för turister är totalt 43 mil lång och går genom Tyskland via Wien och vidare till Budapest i Ungern (”Donau Radweg”). Leden är till 90 procent bilfri. År 2006 cyklade 65 000 personer hela sträckan och 230 000 cyklister gjorde kortare turer eller dagsutflykter. Cykelturisterna genererade över 300 000 gästnätter och omsatte över 225 miljoner kr.

Upplevelsevärdet är viktigt. Mycket tyder på att en satsning på omkring 5 i huvudsak bilfria leder med varierande längd i olika områden på Gotland skulle kunna generera en omsättning på runt 60 miljoner kr per år.

Förslag:

Slinga 1 (3-4 dgr). Visby – Västergarn – Roma – Dalhem – (avstickare till östkusten)– Tingstäde – Lumelunda – Visby

Slinga 2 (2-3 dgr). Fårösund – Ar – Kappelshamn – Lärbro – (avstickare till Slite), östkusten norrut – Fårösund

Slinga 3 (1-2 dgr). Fårösund – Fårö runt – Fårösund

Slinga 4 (2-3 dgr). Södra Gotland

För att lederna ska bli framgångsrika krävs inte bara en attraktiv infrastruktur utan även övernattningsmöjligheter, matservering, cykeluthyrning, säkra och trygga cykelparkeringar, service osv. Det finns här goda förutsättningar för att kunna utveckla utbudet av närodlad mat.

Gotland har gott om nedlagda banvallar som skulle fungera som cykelleder. Anläggningskostnaden blir vanligtvis endast 10-20 procent av kostnaden för att anlägga en cykelväg på obruten mark.

Erfarenheter från andra leder liknande de som vore aktuella på Gotland visar att det är möjligt att locka 20 000 användare per år (200 cyklister per dag under juni, juli och augusti) och som i genomsnitt övernattar fyra gånger och spenderar 800 kr per dygn. De lokala intäkterna skulle därmed uppgå till minst 64 miljoner kr per år. Därtill kommer intäkter från cyklister som cyklar delar av sträckan eller gör dagsutflykter. Även arbetspendlingen kan ge intäkter, utöver samhällsnyttan och hälsovinster.

Johan Faskunger, fil dr Fysisk aktivitet & folkhälsa

ProActivity AB

Debattartikel i Gotlands Allehanda och GT, oktober 2009

En nyligen genomförd utvärdering av insatserna i Göteborg visar på häpnadsväckande positiva effekter för samhällsekonomin: Den samhällsekonomiska nyttan av insatserna uppgick till 8 miljarder kr (Trafikkontoret Göteborg, rapport 2009:1). Kostnaderna bestod av 170 miljoner kr för ”fartdämp” och 30 miljoner kr extra för underhåll av bl a trottoarer och cykelbanor.

Det är definitivt dags för Stockholm att ändra sin trafikpolicy som – om man målar med den breda penseln – framförallt har prioriterat bilisters framkomlighet genom åren. Att endast skylta ned hastigheten fungerar inte! Det går att förebygga trafikskador och spara pengar för samhället genom att ändra Stockholms trafikpolicy.

Johan Faskunger

Tullinge    

(Debattartikel skickat till DN i oktober 2010, men den antogs inte)

Linköping är en av de kommuner i Sverige som satsar allra mest på cykling, och har som bekant ett mycket ambitiöst framtida mål, nämligen att bli den stad i Europa som har högst andel cykelresor år 2030. Detta betyder att man behöver ”bräcka” framstående städer i de stora cykelländerna Danmark, Tyskland och Holland. Det är därför intressant att snegla på vad för slags åtgärder som har bidragit till att just dessa länder är världsledande på cykling. Vad behöver Linköping åstadkomma för att nå dit, så att säga?

Klart är att det krävs långt mer än att ”bara” bygga ut cykelbanenätet. Centralt för deras satsningar har varit att införa fartdämpande åtgärder för motorfordon överallt i städer, minska antalet bilparkeringar, integrera ”cykeln” med kollektivtrafiken, storsatsa på cykelparkeringar och att införa s.k. gångfartsområden (Pucher & Buehler 2008). En annan åtgärd har varit att staten gått in och stöttat cykelorganisationer ekonomiskt för att dels få skjuts i arbetet med att skapa en cykelkultur (en uppgift som inte myndigheterna klarar själva), dels stärka cykelorganisationernas arbete med lobbying för ökad cykling i tätort.

Den största utmaningen för Linköping är således att våga begränsa massbilismen bl a genom fartdämpande åtgärder, ändrad parkeringspolicy och att verka för att service och utbud ska finnas inom bekvämt gång- och cykelavstånd från hemmet. Hittills är detta något som politiker och andra som påverkar samhällsplaneringen och trafikfrågor inte riktigt vågat ta i. Politisk enighet och uthållighet och ändrad resurstilldelning torde vara viktiga utgångspunkter för att markant öka den framtida andelen cykelresor i Linköping. Hur når man dit?

Johan Faskunger, fil dr i fysisk aktivitet och folkhälsa.

ProActivity AB

Artikel i TEMP-nytt, Linköpings kommun, 2 september 2010

Vi och våra organisationer arbetar för att skapa förutsättningar för handfasta åtgärder som kan förbättra stadens utemiljö för lek, lärande och fysisk aktivitet. Offentliga såväl som privata huvudmän, enskilda skolor och förskolor ska i förlängningen få hjälp med att utveckla och förnya barns och ungas utemiljöer så att de bättre än idag stimulerar lek, fysisk aktivitet och utomhusbaserat lärande. Via ett nationellt program för skolgårdsförnyelse vill vi erbjuda rådgivning, kompetensutveckling och delfinansiering. Förslaget utgår från barnkonventionen och barns och ungas rätt till en utvecklande utemiljö, liksom deras rätt att få göra sin röst hörd.

Vi och våra organisationer har i uppdrag att samla, utveckla och sprida kunskap om betydelsen av ändamålsenliga utemiljöer för barns lek, lärande, hälsa och fysiska aktivitet. Vår gemensamma utgångspunkt är den evidensbaserade forskning och beprövade erfarenhet som visar att attraktiva utemiljöer stimulerar fantasin, väcker lusten att lära och bidrar till sunda levnadsvanor hos barn och ungdomar.

Många av Sveriges skolgårdar är dock hårt slitna, dåligt underhållna och lekutrustningen ofta otillräcklig eller trasig. Ansvaret för skolgårdens planering, skötsel och användning är i regel fördelade på flera huvudmän. Våra erfarenheter visar att när man ska rusta upp och förnya skolgårdarna faller ansvaret därför ofta ”mellan stolarna”.

Samtidigt visar forskningen att väl utformade och genomtänkta utemiljöer för barn och unga kan ge många positiva effekter på barns hälsa och välbefinnande. Däribland förbättrad motorik, inlärning, skolmognad, social kompetens, hälsa, välbefinnande och ökad koncentration. Ökad utevistelse i dessa miljöer minskar sjukligheten – och därmed också sjukfrånvaron bland både elever och personal. Vi vet också att utevistelse bidrar till att motverka stress.

Forskningen visar också att skolgården påverkar skolarbetet, och att en genomtänkt skolgård kan ge positiva effekter på inlärningen. Pågående forskning vid Linköpings universitet visar att skolgården och skolans närmiljö påverkar lärandet – kunskapen tycks bli mer bestående om mer traditionell undervisning kombineras med utomhusundervisning. Utomhusbaserat lärande kan därmed (under god pedagogisk ledning) öka studieresultaten i alla ämnen.

Utomhusbaserat lärande verkar även kunna minska slitaget på skolans byggnader, och förstörelse i utemiljön minskar när såväl barn som vuxna engagerar sig i skolgårdsutvecklingsprojekt. Detta är viktiga ekonomiskt argument i dessa tider av nedskärningar.

Så vad väntar vi på? Internationellt görs redan omfattande satsningar på att förbättra skolor och skolgårdar. I England satsas imponerande 45 miljarder pund under en femtonårsperiod på skolförnyelse. I Skottland sponsrar Royal Bank of Scotland skolgårdsutvecklingsprojekt med flera tiotals miljoner pund. Skälen är i båda dessa exempel att statsmakter och bankstyrelser insett att tilltalande fysiska miljöer leder till större och bättre bestående kunskaper bland barn och unga.

Det är hög tid att göra något liknande i Sverige. Vårt mål är därför att hitta former för att organisera, sjösätta och finansiera ett flerårigt program för skolgårdsupprustning. Syftet är att på så sätt främja leken, stimulera barns och ungas fysiska aktivitet och väcka insikt om närmiljöns möjligheter som pedagogisk resurs i skolarbetet – och som medel i arbetet för hållbar utveckling. Detta förutsätter engagemang från både offentlig och privat sektor.

Mer forskning behövs inte, det är dags att agera. Det är framtidens arbetskraft och åldringsvårdare det handlar om.

Johan Tranquist, kanslichef, NCFF – nationellt centrum för främjande av god hälsa hos barn och ungdomar

Petter Åkerblom, samordnare, MOVIUM – centrum för stadens utemiljö, Sveriges lantbruksuniversitet

Johan Faskunger, utredare åt Statens folkhälsoinstitut och med uppdrag åt WHO Region Europa

Du befinner dig i matbutiken. Du är trött efter dagens jobb. Handlar på hungrande mage. Trots att du lovat dig själv att inte äta choklad, köper du hem en chokladkaka. ”Kan vara bra att ha senare i veckan om det blir fika med kompisarna”.  Väl hemma beslutar du dig för att smaka några chokladrutor. Ledsen över att ha brutit ditt eget löfte om att avstå choklad, beslutar du dig för att äta upp hela chokladkakan. Du är nu mycket besviken på dig själv…

Små beslut kallas alla de medvetna eller nästan omedvetna beslut som vi fattar som ökar risken för att vi i slutändan ska fatta det stora beslutet att överge vår initiala plan eller intention. Varje litet beslut leder oss närmare den intressanta slutsatsen: ”Det bara hände, inget kunde stoppa mig” . Våra små beslut bryter ned det svåra stora beslutet i mer lätthanterliga faser. Men ju längre tiden går, och ju fler små beslut, desto mer undermineras ens kontroll över situationen.

Att vara medveten om dessa små beslut är en viktig insikt på vägen mot bättre framförhållning och att lyckas bättre med sina beteendeförändringar.

Strong scientific evidence shows that regular physical activity (PA) promotes health-related fitness, substantially lower rates of a large variety of chronic diseases, and prevent a number of disabling medical conditions [8].  In adult men and women, adhering to the current PA recommendation, e.g., lower the rates of all-cause mortality, coronary heart disease, hypertension, stroke, type 2 diabetes, metabolic syndrome, colon cancer, breast cancer, and depression [8]. In addition, more physically active people, compared to more sedentary people, have a higher level of cardiorespiratory and muscular fitness, a healthier body composition, and exhibit a biomarker profile that is more conducive for preventing cardiovascular disease, type 2 diabetes and enhancing bone health [8].

Clearly, there is substantial evidence and a range of motives to why governments at all levels ought to promote PA and create supportive environments for active living. Traditionally, efforts to promote PA have focused on providing information and intervening at the individual level. However, information-based interventions have not been effective in changing the sedentary trend, and individual behaviour change approaches are usually too small scale to make a difference at the population level [1, 2, 7]. There has also been a shift in focus in the last decade, from a situation whereby most interventions targeted exercise behaviour, to efforts at national, regional and local level to promote active living (although exercise is still an important component of an active lifestyle) [3]. Other trends include introducing socio-ecological models that target a large variety of sectors and arenas at different levels of society, and the increasing emphasis on making changes to the social- and built environment to improve conditions and remove barriers to active living [3].

Active living is a way of life that integrates PA into daily routines, such as walking and bicycling for transportation, taking the stairs, and using recreational facilities [3]. Since many pre-requisites of health and an active lifestyle are influenced by factors at community level, the role of local governments are vital to this process. However, investments in active living have been limited to date. Bauman and Miller [5]argue that:

“The potential of physical activity to contribute to the improvement of population health is under-recognised. The limited strategic development, lack of national physical activity policies, and limited commitment of resources to physical activity can be contrasted with much larger budgets for tobacco control and prevention and with substantial health sector resources allocated as a response to increases in obesity among adults and children.” (p 140)

In order to provide necessary support and leadership to local governments, the European Healthy Cities Network was established in 1986 by the WHO. The network aims at engaging local governments in health development processes, including making efforts to plan and implement actions in favour of active living. The network emphasises the vital importance of creating and improving the physical and social environments, as well as expanding community resources, to make a long-term and sustainable difference to public health [9]. To date, 79 cities participate in the European network, while more than 1200 other cities take part in related national networks. A survey was sent out to member cities during spring 2008 to evaluate phase IV.

This article analyses and summarizes the work done by member cities to plan and implement actions to promote active living. The aim is to facilitate the sharing of experiences of member cities and to document “added value”. The information gathered in the phase IV evaluation of the WHO Healthy Cities Network is important to improve knowledge of trends, goals and the nature of strategies and actions taken by member cities.

Methodology

The analysis was based on feedback from the following questions:

-          In planning your neighbourhoods how did you promote walking, cycling and physical activity?

-          How does your city’s active living programme link to public health concerns, especially about obesity and heart disease?

-          How does your city identify and reach out to sedentary people in your population?

-          Is the active living approach incorporated into your city’s plan and strategies for urban development?

-          How does your city measure and monitor levels of physical activity in the population?

Relevant information was also found in a wider examination of questions, e.g., “How did you support older people with age-friendly urban environments?”, and “What were the three most important healthy urban planning issues in your city?”.

Data analysis

A checklist was developed to analyse survey responses and to categorize actions. The checklist included the following items: Actions and strategies? Approaches? Policy-documents? Goals? Settings/levels of actions? Actors/Organisations involved? Types of physical activity behaviour? Target groups?

The author analysed the responses by ordering the content (the actions) into themes and dimensions. The dimensions represented higher-order constructs and included many actions and a number of themes that emerged in the analysis.

Results

Of the 79 member cities, 56 responses were included in the analysis. 22 members did not respond to the survey. One response was incomplete.

Type of physical activity behaviour promoted

As outlined in table 1, member cities promoted both behaviours related to active living and more sport-related behaviours. Among the responses were actions aimed at facilitating walking and cycling to conduct daily errands and for transportation, as well as actions promoting walking and cycling as recreation in free time. However, many members did not specify what type of active living behaviour they tried to promote.

Table 1. Types of PA behaviour promoted

Target groups

Member cities described a number of target groups to promote active living. Among the most frequently mentioned target groups were: elderly, children, disabled, sedentary groups, and citizens in deprived neighbourhoods. Many members failed to mention any specific target groups, or targeted the whole population. Others stated “vulnerable groups” as target groups with no further information. The identified target groups are outlined in table 2.

Table 2. Target groups cited by member cities

Goals and objectives

As can be seen in table 3, there were a wide range of goals cited by member cities in relation to active living, walkability and cyclability. There were goals related to the renewal of city centres and urban open space, such as enhancing city attractiveness, visual appeal and creating human-friendly environments. This, in turn, may be important to encourage tourism and one member city argued that enhancing the attractiveness of the city might encourage new business establishments. Other goals concerned social issues, such as fostering social cohesion and contacts, promoting equality, preventing segregation, and “reclaiming the streets” for social events. Regarding equality, one member wrote:

“Equity exists as an explicit theme in the work of the Sports Services centre of the city in promoting physical activity: providing special swimming hours for immigrants (Muslim women), providing reduced gym prices for everyone + 60 years and free use of the public physical activity facilities for everyone + 70.”

There was also evidence of social engagement and democratic influence by trying to involve citizens in the urban planning:

“The local people in the districts/communities participate actively in the city planning processes for better, greener and comfortable environment. The young people are often consulted e.g. where and what kind of skating area is the best and they are invited to the establishment [opening] of the sites.”

Transport-related goals included reducing traffic volume and speeding of motor vehicles, improving safety in traffic, reducing noise, in addition to the “universal” goals of accessibility and mobility for non-motorists. In terms of active living, salient goals concerned promoting PA, raising awareness of the benefits of active living, and raising awareness of existing recreational facilities in parks and neighbourhoods. Finally, climate-related goals included preventing climate change, promoting sustainable development, and reducing air pollution.

Table 3. Goals and objectives stated by member cities

Actions cited by member cities

The analysis identified a variety of actions at different levels. Overall, there was an emphasis on actions targeting the built environment, including actions to promote walkability and cyclability by improvements to the physical infrastructure. In addition, many member cities stated that the promotion of walking and cycling was integrated in their traffic plan, e.g.:

“The traffic plan focuses very much on pedestrians and cyclists. There is a commissioner for cyclists and one for pedestrians. There is an inter-sectoral working group for the issues of pedestrians”

The results are presented according to dimensions below. Table 4 outlines examples of actions stated by member cities. The list of actions is not exhaustive. Rather, the aim is to describe a large variety of existing actions.

Table 4. Levels of actions cited by member cities.

* Schemes whereby pedestrians and cyclists have legal priority over motorists. Motorists must adjust their speed to non-motorist. Usually introduced on a certain street or residential block

Built environment

The dimension built environment included the themes “children & schools”, “parks & green structures”, “Community facilities”, “Urban planning”, “Traffic & Safety”, “Cyclability”, and “walkability”. Salient actions were “improving existing or building new green areas and parks” (35 measures), “investing in bicycling infrastructure” (N=41), “investing in infrastructure for walking” (N=49), and “providing or improving community facilities for sports or recreation” (N=26). Other actions cited by member cities concerned traffic-calming and reducing motorized traffic (N=22) and designing people-friendly urban open space (N=20). In addition, developing public transport services was an important action: Approximately 15 cities cited actions taken to build new or improving public transport, while nine actions concerned establishing services and shops in the vicinity.

Relatively few member cities reported actions to promote safe routes to school (7 actions) or designing neighbourhoods to promote active living for children. Furthermore, only five actions concerned renovating or developing playgrounds, while even fewer member cities reported on actions taken to improve school yards (N=2).

Social environment

The dimension social environment included the themes “community events”, “community schemes and programmes”, “financial incentives” and “other”. Actions based in the social environment commonly involved schemes, activities and events organised by community groups, sport clubs or other NGO:s. For the purpose of this analysis, event is defined as an activity occurring infrequently or annually (e.g., cycle to work day), while schemes or programmes is regular or typically weekly activities (e.g., exercise classes). Salient actions were “organising community schemes and programmes” (21 actions), “organising community or sport events” (N=14). A popular action cited by some member cities was to close inner-city roads for traffic to organise sport events. Few member cities reported actions taken in the social environment to promote walking and cycling to school, e.g., “walking school bus” (N=4).

Information and communication

The dimension information and communication included the themes “media campaigns”, “community campaigns”, “information”, “health education for adults”, and “guides for mobility”. Information- and communication-based measures included producing leaflets and newsletters (9 actions), media advertising or campaigns (N=12), or other forms of community campaigns (N=6). Health education for adults (lectures, workshops) was mentioned as an action by seven member cities. More novel actions included producing road safety guides for elderly (N=1) and using social marketing principles (N=1).

Other settings

The health care sector was the dominant arena under the heading “other settings”. Actions in the health care sector (N=25) included screening, advice giving, family counselling, and exercise referral schemes. Member cities often reported the health care sector as an arena to identify and reach out to sedentary groups and to initiate prevention programmes for the chronically ill.

Barriers to active living

Several member cities experienced barriers to the urban planning for active living, including difficulties in integrating health perspectives into the process of regenerating city areas, lack of funding, and pressure from other sectors on the local government to allow exploitation of green areas or urban open space. Political commitment is important. One member stated that:

“Within the framework of physical activity the experience is that a top-down commitment to the overall agenda and an adequate funding is facilitative. Lack of these factors is obstacles.”

In addition, a substantial number of member cities mentioned that their work towards active living is not (yet) sufficiently integrated with other sectors or policy developments. Only eight member cities mention a specific integrated programme for active living. More common are frameworks or programmes tackling overweight and obesity in adults or children (N=18). However, some cities mention national strategies to promote PA.

Evaluation

Most content on evaluation originated from the question regarding how member cities measure and monitor levels of PA in the population. The evaluation efforts used by member cities to identify sedentary people and to evaluate the effects of interventions are mainly by household- or transport surveys. Furthermore, many member cities monitor citizens’ participation in community schemes and social events. However, a large proportion of members (N=28) did not evaluate or monitor levels of PA in the population at all, while one member city mentioned that the national survey they used did not have sufficient sample size to analyse subgroups of citizens.

Discussion

The main finding of this study is that most member cities reported actions initiated to promote active living, with an emphasis on actions targeting the built- and social environment. A majority of actions related directly to improving walkability and cyclability, but a variety of PA behaviours were promoted (see table 1). It is important to distinguish between different PA behaviours since they most likely are influenced by different correlates [2]. Although most cities mentioned existing policy relevant for the promotion of active living, such as plans and strategies for urban development, bicycling, and sustainable development, few cities appeared to have a specific and integrated strategic framework for the promotion of active living. More common were frameworks or programmes to tackle obesity in adults or children.

The results indicated relatively few actions to promote active living among children. In the evaluation, only seven member cities stated actions taken to create safe routes to school, five actions concerned playgrounds, and only two actions related to school yards. The lack of actions is surprising, given the recent attention to societal barriers to active living for children [10, 11] and evidence for the effectiveness of promoting PA to children through school-based interventions [12]. However, one reason may be that schools in many countries are governed by national authorities, which make school-grounds a non-issue for local governments. Another possibility is that actions to invest in community playgrounds and child-friendly neighbourhoods are “hidden” under the theme “community facilities”.

Interestingly, as outlined in table 3, there were a range of different goals directly or indirectly related to urban planning for active living. Among those goals were: fostering social cohesion and relations, promoting mobility and accessibility, enhancing city attractiveness and appeal, promoting sustainable transport systems, and encouraging tourism. Further to this issue, community involvement in the urban planning of actions was cited as an example of promoting democratic influence. It seems like a wise “win-win” strategy to continue to integrate the issue of active living and public health with other important social-, environmental- and economical goals that concern the local government. The potential for “win-win” approaches to achieve goals of the transport, health and environment sectors has been emphasised in a previous publication of European case studies [13]. 

Although some member cities use indicators and monitor PA by household- and travel surveys, most member cities lack thorough methodology to evaluate effectiveness of strategies and actions. A better understanding is needed of how to promote PA in sedentary groups, and member cities must work towards providing evidence that actions taken actually promote health-enhancing PA. This finding is in line with the results of the analysis of case-studies in European countries [13].

The popularity of socio-ecological models in recent years to promote active living is clearly evident in the scientific literature [2, 3]. However, in this evaluation, few member cities seemed yet to have adopted a socio-ecological model to plan or implement actions. This is supported by the fact that only eight member cities reported having a specific and integrated programme for active living. Having said that, promising is the approach taken by member cities to create supportive environments for active living, which is a cornerstone in socio-ecological models. One reason for the lack of socio-ecological models might be lack of funding and resources to initiative such model, rather than lack of evidence-based knowledge.

Limitations

A possible limitation to this analysis is underreporting, i.e., member cities failing to report on all measures adopted for active living. A second limitation is the lack of detailed information on strategies and actions in the feedback, which makes it difficult to develop a deeper understanding of the context of the actions (what?) and the processes involved (how?). A third limitation to this study might be the fact that 22 member cities in the network did not complete the phase IV evaluation. However, it is unlikely that the drop-out did affect the overall findings.

Future challenges

The findings in this study provide information on what member cities do well to promote active living, as well as information on areas of improvement. Without attempting to be exhaustive, the list below outlines some of the future challenges for member cities.

- Cycling infrastructure between cities: One may argue that the race for investing in bicycling infrastructure in cities is about to be won, given the rate at which such infrastructure is built at the moment. Much less work has been done on, and resources invested in, building bicycling infrastructure between cities and communities. Only one member city (Belfast) specifically mentioned investing in bicycling infrastructure between two cities. The WHO Europe has produced evidence-based guidance for cycling infrastructure and policies [14, 15]. Furthermore, the Swedish Road Administration [16] has recently established a model to guide the planning of bicycling infrastructure outside communities. The conclusion was that communities within 5-15 km of each other should be connected by car-free bicycling infrastructure. It may also be cost-beneficial to build cycle paths to improve accessibility to popular sites outside urban areas. The variance in distance in the recommendation depends on the size of the communities, the number of people living in proximity to the route, the number and use of popular sites along the route (e.g., beach, sport complex, forest, church), the potential for tourism, and whether it is possible to use closed road- or train infrastructure (e.g., the cost to build bike trails is dramatically lower if the trail can be built on a closed train embankment).

- Improve methodology for urban planning: Another challenge is the improvement of methodologies for “active planning”. GIS-methodology has a high potential to identify community needs and barriers in the environment. As an example, we might look at the issue of segregation. Today, the term “segregation” is often used to refer to a whole neighbourhood, mainly based on socio-economic status or some kind of an index. Many member cities indeed mentioned actions taken to create supportive environments for active living in segregated areas. Most of those measures were probably justified and for the best of public health, but little is known of the segregation inherent in the physical and social structures between areas or within areas. More affluent areas might even be more segregated than segregated areas in terms of accessibility to e.g., playgrounds, sport facilities or parks. A way forward would be to geocode all address points of the citizens, relevant aspects of the built environment as well as the sites and services in the city to establish accessibility among different groups to facilities and infrastructure for active living. GIS-methodology can identify barriers to active living inherent in the structures of the built and natural environments, and provides the opportunity to give much more specific answers to the question: Which citizens or which areas are segregated in terms of opportunities for an active lifestyle? There is a high potential to influence politics and policy by putting accessibility to active living on a geographical map. 

- Let an ecological model guide the urban planning of parks and green structures: As mentioned earlier, building new or developing existing parks and other green structures was one of the most frequently mentioned actions adopted by member cities. Relatively few member cities, however, seemed to have conducted audits beforehand or based the planning on a model. An important future planning issue, therefore, concerns creating activity-friendly parks and green areas. It is important to improve knowledge of how to optimize design of parks and green areas to fulfil a variety of needs of people and groups. A useful ecological model for such planning have been proposed by Bedimo-Rung et al [17].The model emphasises the importance of geographical aspects of the park and surrounding areas, and usability of the park for a variety of citizens. It also focuses on aesthetics, safety, maintenance, rules, and accessibility.

- More focus on active living for children: Relatively few actions taken by member cities related to children. Factors hindering active living for children include: dangerous routes to school, densification of neighbourhoods with exploitation of children’s play areas, speeding vehicles, and large increases in traffic volumes. Other factors may be lack of maintenance of school yards and community playgrounds [2, 3]. A recent Swedish study [18] using GIS-methodology showed that very few children had safe routes to school for independent active transportion. The share of children with safe routes to school ranged from only three percent in the least safe city (Säffle), to 36 percent in the safest city (Helsingborg). The magnitude of the problem is even worse when considering children’s independent mobility to other services in the city. It is important to note that the needs of children in terms of PA cannot be met by only providing special places or facilities for play, sports, and exercise. The health and development of children is influenced by their opportunities to explore their neighbourhood and community. This is also an important goal in the Convention on the Rights of the Child. Special attention is thus needed to remove barriers in society for active living for children.

- More resources needed: Lack of resources was one of the most frequently cited barriers to the promotion of active living among member cities, and it is important that funding and other resources are increased. This is often due to how resources are distributed within a certain sector. The transport sector is a good example of a sector with unevenly distributed resources to different modes of transport: Resource allocation for walking- and bicycling transportation seldom reaches 10 percent of the total budget for transportation at any level, despite the fact that walking and cycling contribute to a large proportion of trips in Europe every year. In Sweden, walking and cycling does not even receive 1 percent of the funding out of the 22-23 billion SEK annual government spending on transportation, despite the fact that approximately 30 percent of all trips are by foot or bicycle [19]. One way to increase resources for active living could be to make decision-makers more aware of the health consequences and related costs involved in travel choices and effects of governmental policies on transport and mobility. Another obstacle to overcome may be resistance from professionals within the transport sector itself to engage in transport planning for bicycling, as described by Spolander [19]. Health impact assessments and advocacy are likely to play important roles in making changes, but barriers exist on many levels at the same time. Systematic analyses are needed to gain insights into what needs to be done and to secure higher funding.

The future active city

Given the increasing public health burden of physical inactivity, future investments in active living is likely to increase. But what will the future active city look like, and what strategies and actions will be implemented in 10 years time? With the promising efforts taken by many member cities in mind, the future active cities will most likely be more successful in securing a higher share of resources. They will have an integrated strategy with goals, indicators and actions for active living and inter-sectoral collaboration is common. They are also likely to use health impacts assessments at an early stage of relevant urban planning projects. Furthermore, the future active cities rely on annual or bi-annual household surveys, validated against objectively measured PA, to gather important information on which groups to target for health promotion, and use GIS-methodology in the urban planning of active living to identify groups or neighbourhoods with low accessibility to active living. Community involvement is a natural step at all levels of urban planning and when implementing schemes and programmes for active living. The staff involved in the planning or implementation of actions is regularly trained to possess the right skills and expertise needed. Evaluation is a natural step of planning, programming, implementation and follow-up of policies, strategies and actions.

The main question remains, however: How do we get there? Perhaps the city of Kadikoy, Ukraine, already provided one part of the solution:

“…after carrying out new pedestrian zones, new cycling paths etc, people started to demand more and more physical activity areas, more pedestrian areas, more cycling paths, more walkable areas, by sending official letters to the Municipality”

Article submitted to Journal of Public Health