Jag har sett många dåliga, slitna och förfallna elljusspår i landet. Övergivna bollytor och nedlagda lekplatser. Undermåliga skolgårdar och många exempel på taskig stadsplanering runtom i Sverige. Cykelbanor som har ett elskåp mitt i körbanan, osv. Men de utemiljöer till äldreboenden som jag nyligen granskat i en kommun i norra Sverige tar f**imej hem alla oscarsstatyetterna i klasserna torftig och oattraktiv miljö, allvarliga säkerhetsrisker, bristande skick och skötsel, samt olämplig utformning.
Det är idag väletablerat att utevistelse har en lång rad viktiga och positiva effekter på hälsa, välbefinnande och fysisk funktion hos äldre. Utevistelse motverkar även sjukdom hos äldre. Utevistelse främjar även social hälsa hos de äldre och skulle potentiellt kunna minska inomhusslitaget. Men utemiljöerna presenterar en lång rad hinder och barriärer för de boende, personalen och anhöriga att vistas utomhus. Bristfälliga och dåliga utemiljöer bidrar således till högre sjukdomsbörda och sannolikt till högre kommunala kostnader.
Många äldre på våra äldreboenden kommer sällan ut i friska luften och får närkontakt med natur och grönska. På vintern är det vanligt att de äldre aldrig kommer utomhus eftersom mörker, snö, is och undermåliga gårdar skapar stora problem för de boende. Situationen är inte värdig våra äldre!
På senare tid har äldreboenden uppmärksammats ganska mycket i media. Men det är sällan som statusen på gårdarna nämns.
Jag har stött på gårdar där bråte och metallstänger blockerar nödutgångar, där utemöblerna är så ruttna att den som sätter sig riskerar att falla rakt ned i backen med huvudet före, där belysningen inte fungerar, där de boende tvingas dela uteplats med en infart för ambulans, taxi och leveranser. På vissa gårdar skottar man inte ens nödutgångarna på vintern och staketen är så låga att det inte är ovanligt med ”demensrymningar” rätt ut i skogen. På andra gårdar är ytorna så små att 40 boende får dela på mindre än 100 m2 användbar yta eller gården saknar helt ytor för aktiviteter. Speciellt irriterande är att alla granskade äldreboenden har brister som är enkla att åtgärda, t ex oklippta gräsmattor och buskar. Hur svårt kan det vara att sätta upp några fågelbord på gården så att de boende får kontakt med djur? Kunskapen om hur man utformar attraktiva och användbara utegårdar finns i varje kommun i landet!
Det är dags att kommunerna inser att utemiljöerna vid äldreboenden är värda att tas på allvar. Kommunerna måste också inse att den lokala chefen eller vaktmästaren vid äldreboendena inte på egen hand kan åstadkomma alla nödvändiga förändringar. Det krävs en kommunal samling och ett bättre samarbete över förvaltningsgränserna.
Det krävs även att denna fråga uppmärksammas nationellt eftersom den nationella nivån med stor sannolikhet kan påverka kommunerna och sätta frågan på agendan som det så fint heter.
Johan Faskunger