Nyss hemkommen från Londonsemestern tänkte jag försöka ge min bild av den fysiska utformningen och förutsättningarna till fysisk aktivitet i London. Detta är bl a intressant för att göra jämförelser med hur utformningen och förutsättningarna ser ut i svenska städer. Har vi nåt att lära?
London är en tätbebyggd stad med få outnyttjade ytor och en hel del gröna ytor som är privata (t ex så kallade ’community gardens’ eller golfbanor i parkerna). Eftersom London är så tät med byggnader är det svårt för den fysiska planeringen att integrera staden med platser för fysisk aktivitet, t ex bygga fler lekplatser, promenad- och cykelstråk, motionsanläggningar. Många parker har höga stängsel och grindarna låses vanligen efter mörkrets inbrott. När det är mörkt är det riktigt dåliga förutsättningar att komma i kontakt med naturen i London. Tillgången till natur är mycket bättre i områden med hög socioekonomisk status (t ex Hampstead heath, Richmond park, Wimbledon common, Regents park och Hyde park) än i socioekonomiskt fattigare områden. Varken närhet, tillgänglighet eller användbarhet av gröna ytor är således särskilt bra i London. Det täta London gör det även svårt för planerare att få in bra infrastruktur för cykling i stadsbilden. Vanligen har man satsat på cykelfält. Behovet av utbyggnad av cykelinfrastruktur är enormt med tanke på hur många Londonbor som faktiskt cyklar i vardagen!
Å andra sidan har man i London varit duktig på att behålla affärer, service och annat utbud inom promenad- och cykelavstånd från där människor bor, vilket bidrar till relativt lågt bilberoende och högt promenerande. Tillgången till kollektivtrafik är enorm, vilket bidrar till en hel del promenader och trappanvändande för Londonborna. En annan positiv företeelse som vuxit fram de senaste 10 åren är Londons kraftfulla satsning på skyltning för fotgängare (se bilden). Skyltarna anger i minuter hur lång tid det tar att promenera till destinationen, vilket sannolikt är lättare för folk att relatera till (jämfört med km anvisningar).
Det man slås av när man är i London är att det är bilar överallt (trots att relativt få Londonbor faktiskt använder bil i vardagen) och att hastigheten på motorfordon är mycket hög. Att det är bilar (parkerade) överallt har sannolikt bidragit till att barn mestadels är inomhus på fritiden. Man ser sällan barn utomhus i London, förutom när de ska till bussen eller tunnelbanan. I alla fall inte i de områden jag besökte under semestern (London är ju ganska stort så det är vanskligt att generalisera). I London har man inte satsat på att tvinga ned hastigheter på motorfordon, vilket leder till höga hastigheter och en otrygg trafikmiljö. Detta gäller även på smala gator där ofta nästan halva gatan är ockuperad av parkerade bilar. En annan iakttagelse är att bilarna åker på fel sida av vägen, och att man som fotgängare måste titta åt höger innan man går över övergångsstället…
Har London något att bidra till planeringen i svenska städer?
Denna fråga är inte helt lätt att svara på eftersom det är stora skillnader i de fysiska förutsättningarna mellan London och svenska städer – t o m våra storstäder har distinkt annorlunda förutsättningar. Men några saker finns att ta fasta på. London har för det första fattat betydelsen av vägvisning för fotgängare och cyklister. Detta skulle vi kunna bli mycket bättre på i Sverige eftersom mycket skyltning är till för att guida motorfordon. London har, för det andra, behållit möjligheterna till att ha småbutiker och service nära där människor bor, vilket minskar behovet av bilen som transportmedel. Självklart har vi inte samma befolkningsunderlag i svenska städer och kvarter, men förutsättningarna till att ha småbutiker borde kunna bli bättre. Varför inte bygga fler hus där den nedersta våningen kan användas som café, restaurang, närbutik eller som mötesplats? Förekomsten av sådana ”mötesplatser” i bostadsområdet bidrar till en positiv lokal utveckling samt att fler börjar promenera och cykla. Detta kan leda till en positiv spiral där allt fler människor börjar efterfråga lokal service och utbud. Och självklart kan London bidra mycket till svensk samhällsplanering för ökad fysisk aktivitet genom att vara ett avskräckande exempel: Vi kan inte bygga bort problemen kopplade till massbilismen, vi måste minska användandet av bilar. Bilister i London kör för fort även på smala gator. Det krävs fartdämpande åtgärder för att åstadkomma meningsfull förändring och ökad trygghet för alla trafikanter. Slutligen kan vi ta fasta på Londons stora problem med att det knappt finns några outnyttjade ytor kvar. I Sverige har vi fortfarande chansen att skapa fysiska miljöer som är attraktiva och användbara för fysisk aktivitet, trots en intensiv förtätningsprocess i städerna. Den stora utmaningen i svenska städer blir att förtäta utan att förstöra förutsättningarna till fysisk aktivitet och en god livsmiljö.