Linköping är en av de kommuner i Sverige som satsar allra mest på cykling, och har som bekant ett mycket ambitiöst framtida mål, nämligen att bli den stad i Europa som har högst andel cykelresor år 2030. Detta betyder att man behöver ”bräcka” framstående städer i de stora cykelländerna Danmark, Tyskland och Holland. Det är därför intressant att snegla på vad för slags åtgärder som har bidragit till att just dessa länder är världsledande på cykling. Vad behöver Linköping åstadkomma för att nå dit, så att säga?
Klart är att det krävs långt mer än att ”bara” bygga ut cykelbanenätet. Centralt för deras satsningar har varit att införa fartdämpande åtgärder för motorfordon överallt i städer, minska antalet bilparkeringar, integrera ”cykeln” med kollektivtrafiken, storsatsa på cykelparkeringar och att införa s.k. gångfartsområden (Pucher & Buehler 2008). En annan åtgärd har varit att staten gått in och stöttat cykelorganisationer ekonomiskt för att dels få skjuts i arbetet med att skapa en cykelkultur (en uppgift som inte myndigheterna klarar själva), dels stärka cykelorganisationernas arbete med lobbying för ökad cykling i tätort.
Den största utmaningen för Linköping är således att våga begränsa massbilismen bl a genom fartdämpande åtgärder, ändrad parkeringspolicy och att verka för att service och utbud ska finnas inom bekvämt gång- och cykelavstånd från hemmet. Hittills är detta något som politiker och andra som påverkar samhällsplaneringen och trafikfrågor inte riktigt vågat ta i. Politisk enighet och uthållighet och ändrad resurstilldelning torde vara viktiga utgångspunkter för att markant öka den framtida andelen cykelresor i Linköping. Hur når man dit?
Johan Faskunger, fil dr i fysisk aktivitet och folkhälsa.
ProActivity AB
Artikel i TEMP-nytt, Linköpings kommun, 2 september 2010