Aktiv samhällsplanering för ett aktivt liv

Folkhälsoinstitutet har regeringens uppdrag att förbättra förutsättningarna till ett fysiskt aktivt liv i befolkningen. Utmaningen är att genom samhällsplanering underlätta för människor att göra ”det aktiva valet”, men dagens samhällsplanering försvårar ofta dessa val. Ökat bilåkande, decentraliserade städer och shoppinggallerior i tätorters ytterkant är exempel på företeelser som motverkar vardagsmotion. Detta är temat för ett seminarium i Nynäshamn på torsdag.

Det finns stora samhällsintressen i att öka fysisk aktivitet: Ungefär hälften av befolkningen är inte tillräckligt fysiskt aktiv, vilket medför kroniska sjukdomar, mänskligt lidande och stora samhällskostnader. Fysisk inaktivitet orsakar årligen ca 600 000 dödsfall och 5.3 miljoner förlorade friska levnadsår i Europaregionen. Kostnaden för fysisk inaktivitet och övervikt i Sverige uppgår årligen till 22 miljarder kr.

Kommunerna har en nyckelroll i att underlätta ett aktivt liv för invånarna. Särskilt viktigt är att investera i gång- och cykelbanor, ”aktiva” mötesplatser för äldre, rusta upp lekplatser och skolgårdar, bevara och utveckla grönstrukturen, trygga barns skolväg och att främja promenadvänlighet i bostadsområden och stadskärnor. Kommunerna kan uppnå flera viktiga politiska mål inom folkhälsa, miljö, transport och den sociala sektorn. Ta aktiv transport (gång och cykling) som exempel: Att satsa på tillgänglig och säker infrastruktur för aktiv transport har stor potential att motverka skador och dödsfall i trafiken, minska problemen med bilköer, trafikbuller och luftföroreningar samt bidra till effektivare energianvändning. Det främjar även jämställdhet eftersom kvinnor promenerar och cyk­lar mer än vad män gör. Betydelsen för folkhälsan kan vara avsevärd: En finsk beräkning visar att om ytterligare 8 % av befolkningen valde att promenera eller cykla till jobbet skulle det medföra en minskning av dödsfall i hjärt- och kärlsjukdom med 3–7 %.

Transportpolitiska mål anger att aktiv transport ska öka och resor med bil ska minska, men målen är inte i närheten av att uppfyllas. Gång- och cykeltrafiken beräknas minska med 4 % till 2010 (jmf 1990) medan biltrafiken förväntas öka med 29 %. Ingen sektor har utvecklats i så negativ riktning ur miljösynpunkt som transportsektorn de senaste årtiondena. Om prognosen blir verklighet medför det ytterligare försämringar av luftkvalitén, ökande buller och ökade koldioxidutsläpp med 19 %. Målen kommer inte att uppnås utan betydande investeringar i infrastruktur för gång- och cykeltrafik. Cykeltrafik står för ca 10 % av alla resor men får 1 % av de 22-23 miljarder kr som stat och kommun satsar på vägnätet varje år. Aktiv transport är ett extremt miljövänligt transportsätt. Om 1 % av bilåkandet förs över till gång eller cykling minskar bensinförbrukningen med 55 miljoner liter per år, vilket motsvarar minskade kvävedioxidutsläpp på drygt 22 300 ton. Hälften av alla bilresor i Sverige är kortare än fem km och närmare 80 % av bilresorna i tätort är tre till fyra km. Potentialen för att ersätta dessa resor med gång eller cykling torde vara goda.

En omfördelning av resurser är nödvändig och kommer att kräva en attitydförändring bland relevanta beslutsfattare och tjänstemän. Det verkar som om man inte riktigt förstått och accepterat att gång och cykling tillhör transportsystemet. Varför? Speciellt stort är behovet av regionala cykelledsplaner och detaljerade behovsinventeringar. Men kommunernas samarbete i dessa frågor är nästintill obefintligt. Endast region Skåne har en cykelledsplan. Målet bör vara att knyta samman alla tätorter belägna 5-15 km från varandra med bilfria och attraktiva cykelleder inom de närmaste åren. Svenska utvärderingar visar även att det finns stora brister i infrastrukturen för fotgängare. Forskning och erfarenheter från infrastrukturprojekt världen över visar att det är möjligt att öka andelen gång- och cykelresor, kraftigt höja säkerhet och trygghet för oskyddade trafikanter och minska bilåkandet.

Den byggda miljön är den logiska platsen att påbörja förändringsarbetet. Kommunerna har en nyckelroll att skapa goda förutsättningar i närmiljön för ett aktivt liv, men även vi medborgare. Varför accepterar vi att det inte finns tillräckligt säkra, trygga och attraktiva miljöer för ett aktivt liv? Varför accepterar vi att våra barns rörelsefrihet begränsas av bl a biltrafik? Jag gör det inte.

Johan Faskunger

Fil dr Fysisk aktivitet & hälsovetenskap

Debattartikel till Svenska Dagbladet, omkring 2007.

Inga kommentarer

Kommentera

Din e-postadress publiceras inte.Obligatoriska fält är markerade med *